Blodspår som berikning

Berikning, vad är det?

Jämför man orden berikning med aktivering så skulle jag vilja särskilja dessa två uttryck genom att säga att berikning går ut på att tillgodose en miljö där man har gett djuret en möjlighet att utföra de grundläggande naturliga beteenden som alla djurarter har.

Man kan jämföra med hönan som nu enligt lag skall ha tillgång till ett rede, sittpinne och dessutom ha möjlighet till att sandbada. Detta har lagstadgats då dessa beteenden är så viktiga för hönans välbefinnande att det inte går att kompromissa med dessa möjligheter om man skall värna om hönans väl. Djurparkerna jobbar mycket med berikning av miljöer, för att senare även erbjuda aktiverande sysselsättningar utöver den berikade miljön. Alla behöver vi grundbitarna tillgodosedda först innan vi kan förväntas att utföra arbete och annat.

Gällande våra hundar är det mycket av deras jaktbeteende vi ser när vi pratar naturliga beteenden. Detta kan orsaka situationer som i sin tur kan ställa till det för både dem och oss i den vardag vi lever i. Hunden har även andra viktiga grundläggande beteenden som vi kan fundera på hur vi skall kunna tillgodose en möjlighet att utföra. Exempel på detta kan vara, revir, -en plats i hemmet där man kan sitta och hålla koll, en bädd där man kan bädda med flera filtar inne i en grytliknande koja, tugga, slita, gräva, skaka, leta, välja, försvara… ja listan hur man presentera maten, tuggbenen, är oräkneliga och här är det bara fantasin som stoppar er.

Jag tänkte här skriva lite om ett sätt att verkligen berika 99%  av alla hundars behov av jakt med hjälp av

Blodspår

Först och främst: var inte oroliga att ni skapar en skogstokig jaktgalen hund om ni provar på det, man kan inte skapa ett behov som redan finns, ni tillgodoser behovet vilket i många fall faktiskt gör din hund lugnare med att kasta sig iväg på egen hand, dels för att den kanske redan känner sig nöjd med det den fått genom spåret du lagt och dels för att du faktiskt skapat lite regler runt jakten.

Blodspår är bra på många olika sätt:

Det ger hunden en ökad självsäkerhet då det plötsligt är den som spelar huvudrollen i filmen.

Det får många hundar att bli duktiga på att fokusera och att gå ner i varv trots att dom tycker att det är det roligaste dom vet. Slarvar dom, tappar dom spåret, och det vill dom inte….

Det är en bra motionsform då hunden får använda sina muskler under kontrollerade former i ojämn terräng.

Det ger din hund en härlig berikning i form av många delar av jaktbeteendet.

Man kan gå vidare och utbilda sig till ett eftersöksekipage. Det kan vi aldrig bli för många av. Ett eftersöksekipage arbetar tillsammans med jägare för att hitta påkört eller skadat vilt. Här är ju hunden en överlägsen arbetskamrat.

Hur börjar man?

Det bästa är om man har tillgång till riktigt blod av gris eller nöt, detta går ofta att få tag på genom jägare, även vissa charkdiskar kan ha blod till försäljning. På min klinik säljer vi även blodpulver som är gjort av torkade röda blodkroppar. (”Harpers” är leverantören). Detta kan man använda istället och då blandar man upp pulvret med vatten för att få ”blod”.

Sen behöver man något som man drar i spåret och sen även lämnar i spårslutet. Det optimala här igen är ju om man kan få tag på den riktiga varan i form av en klöv av rådjur, älg eller dovhjort. Man kan använda vildsvin, men det tyckte i alla fall min hund var lite läskigt… Annars får man väl använda något annat hunden uppskattar, falukorv, grisöra eller dylikt.

För att kunna droppa/ stämpla  blodet i spåret behöver man en spårstav med skumgummistämpel som doppas i blodet för att sedan stämpla marken, eller lättast är kanske en diskmedelflaska (ordentligt diskad) som man helt enkelt droppar blodet ur.

En sele och spårlina är klart att föredra om man tror att man vill göra det här mer än en eller två gånger. Dels blir tillbehören signaler för hunden om vad som förväntas av den och dels är det en säkerhet att inte ha hunden i halsband om man skulle tappa den, eller att den skadar nacken om den drar kraftigt under spårningen.

Första gången:

Sätt din hund och låt den lukta på blodet och klöven. Be någon hålla eller bind upp hunden medan du går iväg allt medan hunden tittar. Stämpla med blodet varje halvmeter och dra klöven efter dig i ett snöre. Var noga att inte kliva där du har satt blod för då drar du med dig lukten vart än du står och går. Första gången går du bara rakt in på ett rak linje in i skog eller högt gräs så att hunden inte ser var du lämnar klöven. Gå cirka 50 meter. Ha gärna vinden i ryggen när du lämnar hunden och efter att du avlämnat klöven gör du en u- sväng och återgår i lä så att dina återgångslukter inte blandas med spåret som går ut till klöven. Hämta hunden och ta på selen och linan som helst 10- 15 m. lång.  Fråga hunden, var är spåret? Jag tror att de allra flesta hundarna redan här drar iväg som streck i skogen och då är det din uppgift att hänga med och försöka att inte störa. När hunden hittar det som är lagt i spårslutet är det viktigt att man inte berömmer som man brukar göra när man tränar utan att man faktiskt blir GLAD, glad som om det vore den borttappade plånboken hunden har hittat. Detta därför att vi vill försöka hålla alla associationer med träning borta. Det vi gör är att skapa en lite film för hunden där han får spela huvudrollen och vi bara får vara med på ett hörn., en statist. Hunden skall därför få behålla det den hittat och den skall få göra precis det den vill med sitt byte, bära, äta, gräva ner, kampa osv. Det bestämmer den helt själv.

Nästa spår kan man göra svårare genom att hunden inte får se spårläggaren, (du själv eller annan person), och att man låter spåret ligga i 2 -3 timmar innan man går spåret. Än så länge skall man inte göra för många vinklar eller andra svårigheter som bloduppehåll eller annat, det lägger man på senare. Fortsätt att bloda varje halv meter.

När man har kommit in i det hela och hunden har förstått vad det hela handlar om så gör man spåren successivt svårare genom att förlänga spåret, ha längre avstånd mellan blodmarkeringarna, göra skarpa vinklar, gå över sumpområden, bäckar, grusvägar, berg osv. Man förlänger tiden spåret skall ligga innan man går det för att göra spårkärnan mer koncentrerad. Detta innebär också att dofterna som av ett färskt spår ligger uppe i luften och i buskar och annat, är försvunnet och spårbilden för hunden blir väldigt annorlunda.

OBS. Gör man ett spår som skall ligga ett tag innan ni går det så var noga med att binda fast klöven så att inget annat djur hinner före och sno den…

När hunden har börjat gå lite längre och svårare spår är det viktigt att ha med vatten till den. Detta är på grund av att hunden jobbar hårt och när den spårar torkar slemhinnorna ut i nos och munhåla.

Skulle hunden bli osäker i spåret och stanna upp och vända sig mot er för att få hjälp, försök att låtsas som ingenting, för annars blir det lätt en vana att det är så man gör om det blir svårt och för en gång skull så vet du ju verkligen inte mer än din hund, i alla fall inte om du inte har lagt spåret själv och snitslat. Du kan ju fråga igen, (som helt okunnig människa) ”Var har du spåret?” – utan att visa med kroppen eller linan att du tror hitåt eller ditåt…..

Ser du snitslar och hunden verkar gå en bit ifrån eller att den börjar cirkla så följ bara efter, du vet som sagt inte var spåret ligger, för vindar, temperaturer, höjdskillnader, vegetation och annat påverkar spårkärnan så nästan alltid gör hunden rätt fast man tror sig veta att ”här är det inte”- tro mig, det misstaget har jag själv gjort många gånger…  - stressar han och springer för fort, får du försöka att lugnt hålla igen honom så att ni båda hinner med.

Så summan är väl faktiskt ”lita på din hund” och försök att störa honom i linan så lite det går.

Så, var inte rädda, ut i skog och mark! Prova på blodspår för jag kan lova er att så mallig som man blir när ens egna geniala hund hittar en gammal fot av en älg i skogen, så mallig har jag aldrig förr blivit vare sig i utställningsringen, eller lydnadsplan eller något annat mina hundar har gjort och presterat i, för det här, det här kan jag själv inte ett jota om och det är min hund som tar befälet och visar mig hur det går till i hans värld, och där är det en ära att få hälsa på!

Hälsningar Jenny